Tillbaka

Sprids eller re-kontextualiseras forskning?

Sprids eller re-kontextualiseras forskning?

Jag inbillar mig att det vanligaste sättet att se på relationen forskning-praktik är utifrån en spridningsmetafor. Forskningens resultat ska spridas till politiker och praktiker. Men vad innebär det att resultat sprids? Låt oss ta ett konkret exempel.

Den internationellt kände svenske läsforskaren Ingvar Lundberg visade i en studie tillsammans med sina medarbetare att om barn före skolstarten på ett genomtänkt och strukturerat sätt fick leka med språkets ljud- och formsida underlättades deras senare läsinlärning. Arbetssättet blev känt som Bornholms-modellen och har haft ett stort inflytande på arbetet i svensk förskola där man tog efter arbetssättet.

Vi kan säga att forskningen spreds till förskolan. Men är inte detta en lite förenklad bild? Det är väl snarare så att förskollärare och andra, med hjälp av texter och material om arbetssättet, tolkar både vad arbetssättet innebär och hur det kan användas i deras situation?

Spridningsmetaforen kan på flera sätt leda tänkandet fel. Jag vill påstå att vi i pedagogiska sammanhang snarare bör tala om att forskningen re-kontextualiseras. Annorlunda uttryckt, resultat och insikter som nåtts i ett visst sammanhang, forskningskontexten, ska tolkas och göras meningsfulla i en ny kontext, till exempel i en skola eller ett klassrum. Själva förflyttningen av resultaten och insikterna från en kontext till en annan kan således benämnas som att forskningen re-kontextualiseras.

 

Problem som skyms av spridningsmetaforen

Om vi tror att det endast handlar om en spridning av forskning tenderar vi att inte se komplexiteten i det som sker när forskning ska användas i praktiken. Det finns till exempel en enorm mängd studier, framför allt i den amerikanska forskningen, som i experiment/kvasi-experiment visar hur olika arbetssätt förbättrar kunskapsresultaten för elever. Något förenklat kan man säga att de elever som får ta del av arbetssättet lär sig mer än de som utgjort kontrollgruppen.

Dessa studier utgör givetvis en avgränsad del av all skolforskning men jag misstänker att det är den typen av studier vars resultat många vill ”sprida” till skolans värld. Därför kommer jag fortsättningsvis att utgå från den typen av studier när jag diskuterar spridningsmetaforen. Det bör dock poängteras att mitt resonemang även gäller andra typer av studier.

Varför tar då inte lärare och andra till sig denna forskning när den sprids? Forskningen om hur lärare tar till sig forskningsresultat visare att det ofta handlar om något helt annat än spridning. Inte sällan används forskningen i stället för att legitimera det som görs och det som man redan tror på. Ibland kan också forskningens resultat missuppfattas.

Experiment/kvasi-experiment innebär vidare en ofta starkt planerad strukturering av undervisningen och att extra resurser tillförs, vilket gör att kontexten där en studie genomförs ser ut på ett helt annat sätt än den kontext där resultaten ska användas. Detta gäller inte minst om studien genomförts inom ramen för ett annat skolsystem, såsom är fallet med den amerikanska forskningen jag beskrev ovan.

Ett ytterligare problem som skyms av spridningsmetaforen är att forskningen endast orienterar sig mot en del av lärarens uppdrag, oftast kunskapsuppdraget. Verksamma lärare har dock att orientera sig mot ett brett uppdrag, vilket jag skrivit en hel del om tidigare i den här bloggen. Kunskapsuppdraget är givetvis av helt central betydelsen men det är långt ifrån det enda uppdrag rektorer och lärare har.

Kort sagt, att tala om spridning av forskning förenklar alldeles för mycket och praktikens villkor tas inte på tillräckligt på allvar. Att tala om att re-kontextualisera forskning, å andra sidan, tydliggör att det handlar om två olika sammanhang, kontexter, mellan vilka det råder en komplex relation.

 

Att öka ”kontext-likheten”

Problemen med att re-kontextualisera forskningsresultat minskar förmodligen ju mer lik den kontext där resultaten erhållits är den kontext dit de ska re-kontextualiseras.

Även om jag genomför ett experiment enligt konstens alla regler och får starka effekter för en undervisningsmetod, vet jag inte vad som kommer att hända när mina forskningsresultat re-kontextualiseras. Även om vi har god intern validitet i experimentet, det vill säga vi kan med stor säkerhet uttala oss om att det faktiskt var vår metod/vårt arbetssätt som orsakade skillnader i utbildningsprestationer, kan den ekologiska validiteten vara låg. Detta innebär att experimentet är alltför åtskilt ifrån hur det ser ut i verkligheten. Det är mitt intryck att man inom evidensrörelsen lagt störst vikt vid intern validitet, till exempel genom att det randomiserade experimentet framhållits som föredöme för forskningen. Det är förmodligen ett funktionellt tillvägagångssätt i medicinsk forskning men behöver inte alltid vara det i forskningen om skolan.

Om vi sätter den ekologiska validiteten i första rummet blir det å andra sidan poängfullt att studera hur praktiker som lyckas med sitt uppdrag arbetar. Uppenbart lyckas de under reella omständigheter och inte i en situation som skapas med mycket struktur och stöd utifrån. Jag har själv genomfört sådana studier av goda praktiker, ett annat exempel är Bengt och Elisabet Perssons studier av Essunga kommun, en kommun som inom en mycket kort tidsrymd markant förbättrade sina skolresultat (se referens nedan).

Även om det är svårt att i en sådan studie fastslå exakt vad som orsakar ett gott utfall uppnås utfallet i ett sammanhang som liknar det som andra skolledare och lärare verkar i, vilket torde öka möjligheten att kunna re-kontextualisera lärdomar från studien. Dock ska detta ses som en hypotes då vi inte har studier av vad som händer när den här typen av forskningsresultat re-kontextualiseras, till exempel när andra kommuner försökt ta efter det arbete som genomfördes i Essunga.

Det bör betänkas att en mycket, mycket stor andel av landets kommuner genomförde studiebesök i Essunga, men vi vet alltså väldigt lite vad som hände när dessa erfarenheter re-kontextualiseras i nya kommuner. Det säger sig självt att en spridningsmetafor inte gör rättvisa åt den komplexitet som finns i sådana processer, vilket är det budskap som jag ville föra fram i den här bloggen. Det är viktigt att skolans arbete underbyggs av vetenskap, men det är viktigt att inte undvika komplexiteten i vad detta innebär genom att använda metaforer som förenklar hur processerna ser ut.

 

Persson, B. o Persson, E. (2012) Inkludering och måluppfyllelse. Att nå framgång med alla elever. Sthlm: Liber.

 

Tillägg 30 april 2018:

Gert Biesta för fram ett intressant perspektiv på relationen mellan forskning och praktik i sin artikel "Why ´what works´ still won´t work: From evidence-based education to value-based education" i Studies in the Philosophy of Education (2010, vol 29: 491-503). Han anknyter till studier av Bruno Latour och menar att  relationen forskning-praktik inte endast handlar om rekontextualisering av kunskap utan att det också kan innebära kontext-transformering på så vis att praktiken kommer att efterlikna drag av forskningskontexten. Vi skulle då kunna tala om tre olika sätt att se på denna relation: spridning, rekontextualisering och transformering. Biesta ger inte konkreta exempel på vad detta skulle kunna innebära i ett utbildningssammanhang men tanken är intressant. Jag har själv i olika sammanhang argumenterat för att en sådan transformering skulle kunna vara utvecklande för praktiken, det vill säga att vissa aspekter av forskningen tas upp av praktiken, så att säga transformerar den. Det ligger delvis i linje med Deweys tänkande om relationen forskning praktik men lite förvånande gör Biesta ingen koppling till Dewey i denna del av sin artikel. Dewey kallade ju som bekant den skola han drev för "the laboratory school".

 

kommentarer
Lägg till kommentar